Indiana Correspondent

COLFAX, Ind.—Raising all-natural, pastured meat on a small farm is one thing. Getting that meat processed in accordance with your farming philosophy and your customers’ preferences in a time when small meat processing plants are all but extinct is another. For Erick and Jessica Smith, who run This Old Farm in rural Darlington, Ind., the response from meat processors over the past ten years have been a long string of, “Sorry, we can’t do that,” even when they’ve offered to pay extra. Not anymore. Last week, the couple officially opened their own meat processing plant in Colfax, Ind. “If somebody would’ve told me 10 years ago we would do this, I would’ve laughed,” Erick Smith said during a brief break from the celebration preparations. “It’s great to see all this come to fruition.”

The Smiths, who run a CSA (Community Supported Agriculture) as well as raise pastured beef, pork, poultry and eggs, had initially planned to build a meat processing plant on their farm, but when they crunched the numbers, buying the existing processing plant in Colfax that had come up for sale made more financial sense. With the help of two grants from the U.S. Department of Agriculture, and matching funds from the Indiana Economic Development Corporation, they closed on the 7,000-square-feet plant six months ago.

“They’ve done a lot of remodeling and put in new equipment,” said Mike Bruton, who owned the plant for a decade and now works there as a meat cutter. “We’ve got new products coming online almost weekly. We do beef, pork, chicken, lamb, goats, bison. We pretty much do it all.”

As opposed to large, consolidated meat processing plants, This Old Farm Meats and Processing caters mainly to small family farms as well as “backyard” producers who don’t want to do their own processing. The plant, which is state inspected, specializes in full-service, custom slaughter and is in the process of becoming certified organic. The staff only slaughter one animal at a time, and the meat can be processed any number of ways; whole or half, or as choice cuts, hams, brats, burgers, piggy links and more. For bacon, This Old Farm offers natural celery juice cures with no added salt nitrates or nitrites, and sausages can be prepared without the commonly used MSG (monosodium glutamate) and preservatives. “Some customers are very selective with how they want their meat processed and (until now) we didn’t have a lot of options,” Smith said.

The plant is also open for retail sales throughout the week, except Tuesdays and Sundays. “You can come in and buy one steak or you can buy a whole beef. Everything is source verified, so you’ll know which farmer raised the meat,” Bruton said. “If we get people in the door once, we’ve got them. There’s a big difference in taste, and people now are a lot more conscious of where their meat comes from and how it is processed.”

But the Smiths’ vision for the plant doesn’t end with the ceremonial cutting of the ribbon. Over the next five years, they plan to turn it into a state-of-the art facility to be enjoyed by a broad swath of the community. At the heart of those plans is a community kitchen, where people could turn their gardens’ bounty into value-added food products to be sold at farmers’ markets and elsewhere. They also plan to make the facility a poster child for energy efficiency. “The big thing for us is that we use a lot of electricity and hot water,” Smith said. “We’re looking at capturing energy from the coolers – the heat that’s normally just released into the atmosphere – and use it to preheat our water. That way we’d be able to reduce the amount of propane we use to heat the water.”

In accordance with the Smiths’ farming philosophy, the processing plant open house was a showcase of local, natural foods, and the attending producers seemed excited about the new possibilities. “Before, we had to go to Illinois to get our chickens processed, so this made it a lot easier for us,” said Nate Parks, owner of Tranquil Ridge Farm in Darlington, Ind.

Parks, who grows vegetables for his CSA and raises 1,000-1,500 pastured broilers per year, said he believes the plant will fill a growing consumer demand. “The worst part of our rural communities is that we’ve lost so much infrastructure. (The Smiths) really believe in what they do and if we have people like them to run it, it’s a no-brainer. I feel great about it.”

For more information about This Old Farm Meats and Processing, go to: www.thisoldfarminc.com or email jessica@thisoldfarminc.com.

Indiana Correspondent

LEBANON, Ind.—A Connecticut native who ran a regulatory compliance consulting business for years and didn’t start cooking until she was in her forties, Victoria Wesseler may be an unlikely voice for the local foods movement in Indiana. But by combining her passion for gardening with her aptitude for writing and creating the blog site Going Local (www.goinglocal-info.com), that’s exactly what she’s become. “The Going Local site is all about the pleasure of local food,” Wesseler said. “The goal is to make it the go-to site for local food lovers in Indiana.”

Wesseler writes the blog from her rural home just north of Lebanon, Ind. When she and her husband, Robert, bought the seven-acre property in 1997 it was little more than “a pile of dirt and weeds,” she said. Today, several vegetable gardens abound with crops such as eggplant, tomatoes, sweet potatoes, kale, zucchini, chard, beets, asparagus, onions, green beans and sweet corn. A small orchard sports Asian pears, apples, plums, peaches and sour cherries, as well as a wide variety of berry bushes. And around the patio, edible flowers and herbs are mixed in with the ornamental varieties.

Growing up, Wesseler didn’t take much interest in cooking and gardening. But after meeting Robert, who grew up on a grain farm in Batesville, Ind., and taking a master gardeners’ class, she discovered a latent desire to grow, cook and preserve food. She estimates that she and Robert now produce about 50 percent of the food they eat. What they don’t consume themselves is given away to friends and local food pantries. “Last year we had so much fruit we were literally begging people to come pick it,” Wesseler said. “But at the end of the season it’s all gone. Nothing goes to waste.”

Nearly two years ago, Wesseler decided to retire from her consulting business and spend the next phase of her life doing something completely different. She created the Going Local site as a way to share her knack for gardening and cooking while promoting and celebrating foods produced in Indiana. “It was absolutely born out of passion,” she said about the site.

Going Local averages about 400 hits per day and Wesseler frequently hears from producers who want to be added to her list of local farmers. Since she started the site, Wesseler has noticed a surging interest in locally produced foods. “I think the last couple of years, the local food movement in Indiana has gained a lot of traction,” she said. “There have always been pockets of it, like in Bloomington, but now I think we’re seeing a more conscious effort to eat local in Indiana. I think the ISDA (Indiana State Department of Agriculture) has always made an effort to promote local foods but the last couple of years they’ve promoted it more aggressively.”

Wesseler believes there are many reasons behind the rising popularity of local foods, including better taste, improved traceability and a desire to support local farmers. “One thing that I talk a lot about is that it keeps money in the community, and I don’t think helping local producers will ever go out of style,” she said and added, “I think we’re getting to a point where eating local is the norm, not the exception. But there will always be a place for grocery stores…Buying local is more challenging in January and February, but we’ve got winter markets here in Indy and I’m just blown away by what they have to offer. Eggs, milk and cheese are always in season.”

Last year, Wesseler launched Going Local Week, a state-wide celebration of local foods that encourages Hoosiers to eat at least one locally grown or produced food at each meal during the seven-day event. The goal is to increase awareness of the availability of local foods in Indiana communities, provide support and recognition for local food producers, and ultimately boost the consumption of local foods in the state. Both the ISDA and the Indiana Department of Tourism have joined forces with Wesseler to promote the event, which runs from Sept. 6-12. “It’s a time to really go out and celebrate Indiana foods,” Wesseler said.

View the published article at: http://www.farmworldonline.com/News/ArchiveArticle.asp?newsid=8247

 Det är strax efter lunch och relativt lugnt på barnterapikliniken på Union Hospital i Terre Haute i den amerikanska delstaten Indiana. I det långsmala lekrummet står leksaker och pedagogiska hjälpmedel prydligt uppställda utmed de havsblåa väggarna. Bollar, koner, basketnät, leksaksbilar, trehjulingar och en liten kundvagn i plast. Men det är ingen av de prylarna åttaårige Levi Leonard tar sikte på när han kommer studsande in till kliniken den här torsdageftermiddagen. Nej, han går direkt fram till en liten platt-TV som är ikopplad till spelkonsolen Nintendo Wii och griper tag i en av handkontrollerna. Sedan hjälper han arbetsterapeuten Kirsten Ford att ladda bowlingspelet, hans favorit av de fem spel som ingår i Wii Sports.

– Han kan det här bättre än jag, säger Kirsten Ford och skrattar.

 Sjukhuset köpte in Wii-konsolen förra hösten efter att en av arbetsterapeuterna hade läst en tidningsartikel om hur spelet kan användas i rehabiliteringsverksamhet, eller ”Wii-habilitation” som det har kommit att kallas i USA. Nu använder sig klinikens två arbetsterapeuter och enda sjukgymnast av spelet i arbetet med ett tiotal barn. Sjukhuset har även köpt in en konsol till sin avdelning för medicinsk rehabilitering.

– Ungarna älskar det. Det är ett väldigt populärt inslag i vår terapiverksamhet, säger Kirsten Ford.

 På Union Hospitals barnterapiklinik använder man sig av Wii Sports, där spelen bowling, golf, tennis, baseball och boxning ingår. I Levis fall har spelen gjort underverk för såväl motivation som samarbetsvillighet under terapibesöken, berättar Kirsten Ford.   

– Levi har blivit väldigt duktig på Wii och det är bra för honom att känna att han har framgång med något, för många vardagliga saker är väldigt svåra för honom.

 Levi har diagnosen periventrikulär leukomalaci, en skada på hjärnans vävnad som gör att han är sen i sin motoriska utveckling. Eftersom han har koncentrationssvårigheter säger Kirsten Ford att Wii är ett bra sätt att starta terapibesöket på, som en förberedelse till mer stillasittande aktiviteter. Det är också en övning i sinnesintegrering.

– Det kräver koordination att trycka ner knappen i rätt ögonblick, säger hon medan hon observerar hur Levi använder handkontrollen för att rulla iväg bowlingklotet på skärmen.

– Hur många käglor fick du ner den här gången, Levi? frågar hon.

Levi tittar på skärmen och funderar i några sekunder.

– Tre! säger han till slut.

– Spelet hjälper honom med matten också, säger Kirsten Ford.

Under spelets gång frågar hon vid upprepade tillfällen var Levis högra hand är och alla gånger utom en sträcker han ivrigt rätt arm i luften.

– Vi arbetar hela tiden med kroppsmedvetenhet och det är något som han har blivit mycket bättre på, säger Kirsten Ford.

 Levi har gått på arbetsterapi på Union Hospital sedan fem år tillbaka och hans mamma, Donna Leonard, är nöjd med framstegen han har gjort under den tiden. Hon ser positivt på att kliniken har börjat använda Wii inom arbetsterapin.

– Vi har ett Wii hemma också, så Levi spelar en del med sin bror. Han gillar det verkligen och det hjälper både hans ögon-hand-koordination och balans, säger Donna Leonard.

 Och Kirsten Ford säger att hon inte har märkt några negativa effekter av Wii-habiliteringen, även om hon tycker att det inte får bli för mycket av det goda.

– Jag tycker alltid att TV-tittande och dataspel ska övervakas noga. Jag rekommenderar att man håller det till 30 minuters spelande om dagen.

 Text och foto av Linda McGurk

Det räcker med att besöka en vanlig amerikansk supermarket för att förstå att amerikanernas smakupplevelser – precis som svenskarnas – allt oftare går att spåra till en bunt kemister i ett laboratorie än bönderna som brukar jorden. Bortanför frukt- och grönsaksdisken är det svårt att hitta naturliga och okonstlade råvaror av hög kvalitet, och istället domineras butikslandskapet av fler hel- och halvfabrikat än fantasin kan uppbringa. Här krängs yoghurt utan fett, kakor utan socker, ost utan smak, ägg som inte är ägg, bröd som aldrig möglar och kemiska hopkok marknadsförda under uppfinningsrika namn som ”I can’t believe it’s not butter!”.

Aldrig förr har det funnit så många produkter att välja på och aldrig har det varit så svårt att bestämma vad man bör äta till middag, noterar den amerikanske författaren Michael Pollan i sin bästsäljande bok An omnivore’s dilemma (Penguin Books, 2006). Vad betyder det egentligen att grillkorvarna är smaksatta med naturliga aromämnen, att hönsen är frigående och att frukostlingorna påstås vara bra för hjärtat? Ska man köpa ekologiskt eller konventionellt odlat? Importerat eller närproducerat? Med fett eller utan?

För att ta reda på vad vi egentligen bör äta till middag följer Pollan ingredienserna till fyra måltider från jord till bord och utvärderar de olika produktionsmetoderna utifrån ett ekologiskt, etiskt, politiskt, miljömässigt och näringsmässigt perspektiv. Och likt Mats-Eric Nilsson finner Pollan inte mycket att glädjas över i dagens industrialiserade matproduktion.

Boken blev snabbt något av en bibel för USA:s alternativa lantbrukare och utsågs av New York Times till en av de tio bästa böckerna som publicerades år 2006. Samma år konstaterade tidskriften Food Technology att ekologisk mat och kött från djur som fått vara ute och inte getts tillväxthormoner eller antibiotika var en av de hetaste mattrenderna i USA. Året därpå var ”närproducerat” det nya innebegreppet. Samtidigt har försäljningen av ekologisk mat vuxit med närmare 20 procent per år de senaste tre åren och så kallade ”farmers’ markets”, där bönderna säljer sina varor direkt till kunderna utan mellanhänder, ökar ständigt i popularitet.

Framgångarna för Pollans bok var ett tecken i tiden. Suget efter okonstlade livsmedel i USA hade redan drivits på av en rad salmonellautbrott och E.coli-skandaler som visat att något inte står rätt till med dagens matproduktion. An omnivore’s dilemma fick fler amerikaner att fråga sig var maten på deras middagstallrik kommer ifrån och hur den egentligen hamnade där.

Men än är det kanske lite tidigt att utropa en renässans för den gedigna matkultur som Mats-Eric Nilsson säger existerade innan det amerikanska köket blev synonymt med hamburgare och Jell-O. Ekologiska och närproducerade varor från småskaliga jordbrukare kostar mer än massproducerade hel- och halvfabrikat, och i den ekonomiska krisens spår har kvalitetsmat blivit en lyxvara som inte alla kan unna sig. Det är ingen slump att den hårdprocessade och ofta bespottade grisköttskonserven Spam har gjort en lysande comeback tack vare lågkonjunkturen.

Det finns också en risk att trenden med naturliga livsmedel kommer att förbli just en trend. Som sådan riskerar den att gå samma öde till mötes som Atkins-dieten, South Beach-kosten, lightproduktsmanin och andra matflugor som i vågor förfört nationen med löften om en sundare livsstil för att sedan överges för nya rön. För USA är, som Pollan noterar, paradoxalt nog ett land där miljoner människor är besatta av att äta hälsosammare och ändå förblir bland de osundaste i världen.

Av Linda McGurk

Text och foto av Linda McGurk

Det är dagen efter den andra tv-sända debatten mellan John McCain och Barack Obama, och parkeringsplatsen vid Indianapolis största mässområde börjar systematiskt fyllas av Prius-bilar och illegala gatuförsäljare. Nyheten att Obama ska göra sitt sjätte kampanjstopp i delstaten Indiana sedan primärvalet i maj har spritts snabbt och nu ringlar två kvarterslånga köer genom marknadsplatsens asfalterade huvudstråk. En del är trogna fans med fraser som ”History in the making” och ”In Obama we trust” tryckta på t-shirtar jämte närmast helgonlika bilder på Obama. Andra är nyfikna väljare som inte har bestämt sig för hur de ska rösta i november. Men en sak har vi gemensamt: Vi är här för att med alla våra sinnen uppleva mannen som kanske kommer att bli USA:s näste president.

Obama är känd för sina politiska massmöten och vid det här laget är hans kampanjmaskineri ett under av effektivitet. Säkerhetskontrollen är rigorös men betydligt snabbare än på en genomsnittlig amerikansk flygplats, och en armé av frivilligarbetare ser till att allt går smidigt till när vi fyller läktarna framför den tillfälligt uppbyggda utomhusscenen där Obama ska tala. Varken det ljumma duggregnet som faller från molniga skyar eller det faktum att New York-börsen rasade fem procent dagen innan verkar göra mycket för att dämpa känslan av folkfest. Lukten av optimism och ostindränkta nachos ligger i luften.

- Han är karismatisk, ja rentav elektrisk. Och han kan relatera till folk som inte växte upp med silversked i munnen, säger Kassi, en mammaledig kosmetolog som spänt väntar på att få se Obama live för första gången.

Medan lokala politiker värmer upp publiken med Obamas välkända slogans spejar krypskyttar ut över folkmassan från taken av flera strategiskt uplacerade skåpbilar. Så plötsligt rullar en konvoj av två stadsjeepar, flera polisbilar och två bussar fulla av journalister in på den leriga galoppbanan bakom scenen, och publiken bryter ut i ett kollektivt vrål. The King has landed.

Det är först nu, när 12,000 personer hetsigt stampar i läktargolvet likt en skenande hjord bisonoxar, som jag till fullo börjar förstå styrkan i Obamas popularitet. När han sedan gör sin minutiöst koreograferade rockstjärne-entré vill jublet aldrig ta slut. Det är, som Kassi uttryckte det, elektriskt.

Personkulten kring Obama föddes ur framträdanden som dessa. Det är när han står på en scen inför masspublik som hans presidentlika framtoning och förmåga att trollbinda åhörarna med sitt bländande språk får fritt spelrum. Jämförelserna med John F. Kennedy och Martin Luther King börjar kännas lite slitna men det är inte svårt att se att Obama har samma effekt på unga amerikaner idag som Kennedy och King hade på deras föräldrar på 60-talet. Nu som då söker de sig till symboler för hopp i tider då samhället står inför oanade utmaningar och osäkerhet.

- Jag är här idag för att säga till er att det kommer att bli bättre tider, säger Obama självsäkert. Jag vet att det är tufft just nu och att ni är oroliga. Men det här är inte rätt tillfälle att känna fruktan och panik. Det här är en tid för beslutsamhet och tillförlitligt ledarskap. Därför kandiderar jag till president av Förenta Staterna.

Det är precis den här retoriken publiken har väntat på och har kommit att förvänta sig av Barack Obama. Och det funkar varje gång. Obama har inte stått på scenen mer än några minuter förrän tusentals supportrar reser sig och taktfast börjar mässa hans namn medan de vevar nävarna i luften. Demokraterna brukar traditionellt inte vara särskilt populära bland USA:s mest religiösa grupper men det här är så nära ett väckelsemöte man kan komma.

McCain och andra politiska motståndare har försökt göra Obamas något bombastiska framtoning till en belastning. I en av McCains mest omtalade reklamsnuttar anklagar han Obama för att ha ett Messias-komplex. ”Det sägs att år 2008 kommer världen att välsignas. De kallar honom ’den utvalde’” säger filmens sarkastiska speakerröst till tonerna av gospelmusik och taktfast klappande händer, medan bilder av Obama ståendes inför en jättepublik flimrar förbi. I en annan reklamsnutt hånas Obama för att vara ”den störste kändisen i världen” och jämförs med skandalbrudarna Paris Hilton och Britney Spears.

McCains reklamfilmer fick inte den väntade effekten och den spydiga tonen fick honom bara att framstå som bitter och frustrerad över Obamas framgång. Men visst ligger det en sanning i att Obamas massmöten är en välregisserad show – allt ifrån de officiella kampanjskyltarna som valarbetare placerar ut i publiken bakom podiet för att ge bra tv-bilder, till den gigantiska amerikanska flaggan som hänger från en lyftkran i bakgrunden. För att inte nämna de populistiska vallöftena som driver publiken till extas när Obama skickligt och engagerande levererar dem från sin teleprompter.

- Vi ska tillverka bränslesnåla bilar här i USA i stället för i Japan och Korea. Stålfabrikerna som har stängt här i Mellanvästern ska öppna igen och producera vindkraftverk och solfångare. Vi ska investera i utbildning och rekrytera en armé av nya lärare, och vi ska höja deras löner. Vi ska se till att alla har råd med sjukvård och att skicka sina barn till college. Vi ska kämpa mot korruptionen i Washington och på Wall Street. Och vi ska se till att vi har ekonomisk tillväxt som ger varje amerikan en chans att uppleva den amerikanska drömmen.

Amen.

Förutom en vag formulering om att ”det kommer att bli tufft” och att ”vi alla kommer att tvingas till uppoffringar” utvecklar inte Obama hur han ska betala för sina ambitiösa planer samtidigt som han utlovar skattesänkningar till 95 procent av alla amerikaner. Men det spelar ingen roll. För supportrarna är han mannen som kan dela på fem brödlimpor och två fiskar och få dem att räcka till hela USA:s befolkning. Det hoppfulla budskapet tröstar i tider av ekonomiska umbäranden, säger Kassi.

- Vi är som små barn som är utsvultna på uppmärksamhet. Vi vill bara att någon ska lyfta upp oss i famnen och säga att allt kommer att ordna sig.

Innan han lämnar scenen och jäktar iväg till nästa framträdande upprepar Obama sin övertygelse om att vi kommer att ta oss ur den ekonomiska krisen och att ”vi kan göra även nästa århundrade till ett amerikanskt århundrade”.

- Jag förstår att ni är trötta på politiker. Men jag ber er att tro på er själva och på varandra, och på den framtid som vi kan bygga tillsammans. För tillsammans kan vi inte misslyckas.

När jag står där med gåshud på armarna bland tusentals rusiga supportrar vet jag att jag inte längre är en objektiv observatör, om jag nu någon gång hade varit det. Jag har blivit en av dem som så gärna vill tro på Obama och hans löfte att våra bästa dagar fortfarande ligger framför oss.

Förväntningarna kunde knappast ha varit högre om Obama vinner valet i november och för anhängarna som höjt honom till helgonstatus är risken stor att han inte kommer att leva upp till hajpen. Men kanske är det bättre att hoppas och bli besviken än att aldrig ha hoppats överhuvudtaget.

Linda McGurk kommer ursprungligen från Dalsjöfors men bor och arbetar numera i delstaten Indiana, USA. Hon rapporterar för BT från det amerikanska presidentvalet.

Näst efter Kina släpper USA ut mest växthusgaser i världen. En del av utsläppen kommer från jordbruket och för amerikanska bönder finns nu ett sätt att tjäna en slant om de ställer om till mer klimatvänliga metoder.

- För mig var det gratis pengar, som en extra julklapp, säger växtodlaren Bob Leader.

Han är en av tusentals bönder som säljer utsläppsrätter på Chicago Climate Exchange.

När Bob Leaders grannar börjar bearbeta sina jordar efter höstens skörd nöjer han sig själv med att rensa lite i raderna på sina majs- och sojabönsåkrar för att påskynda upptorkningen till våren. Leaders gård, som ligger mitt i det amerikanska majsbältet i delstaten Indiana, omfattar knappt 400 hektar och är helt plöjningsfri. Det gör att gården är mindre arbetsintensiv och att Leader har kunnat minska sin förbrukning av diesel från 38 liter per hektar till mindre än fem liter. Det är inte den enda miljövinsten. När jordarna inte plöjs binder de växthusgaser i jorden och sedan förra året har Leader utnyttjat en ny möjlighet att sälja utsläppsrätter på Chicago Climate Exchange.

- När jag hörde talas om handel med utsläppsrätter hade min gård redan varit plöjningsfri i 15 år, så det var inte därför jag ställde om men jag tänkte att jag lika gärna kunde dra fördel av att programmet fanns. Det som drev mig var snarare ökade kostnader för drivmedel och tanken på en renare luft, säger han om beslutet att sluta plöja sina åkrar.

- När du har ett familjejordbruk och äger marken som du vet att framtida generationer kommer att ärva, så tror jag att du blir mer miljömedveten.

Handel med utsläppsrätter började på klimatbörsen i Chicago år 2003 men det var inte förrän i oktober 2006 som lantbrukare i hela landet fick möjlighet att delta genom intresseorganisationen National Farmers Union. Programmet innebär att bönder kan tillgodoräkna sig ett visst antal ton koldioxid beroende på vilka metoder de använder i sin växtodling och djurhållning, och att dessa sedan kan säljas i form av utsläppsrätter.

De flesta kontrakten gäller i dagsläget ersättning för att hålla åkrarna plöjningsfria och för att så långvariga grässorter. Men lantbrukare kan också tillgodoräkna sig utsläppsrätter genom att etablera skyddszoner, tillämpa roterande betessystem, plantera skog och samla upp metangas i gödselhanteringen.

Bönder som uppfyller kriterierna kan ansöka om att delta i utsläppshandeln genom National Farmers Union, som i sin tur säljer rätterna på klimatbörsen i Chicago. Köparna är företag som vill kompensera för sina egna utsläpp av växthusgaser. Systemet är frivilligt men när de femåriga kontrakten väl skrivits på är de bindande.

- Vi har fått mestadels positiva reaktioner på programmet, säger Dale Enerson som håller i programmet på National Farmers Union.

- Jag tror de flesta bönder inser att det inte rör sig om några stora pengar och jag tror inte att de gör det för att de tror att de kommer att rädda världen från växthuseffekten. Men om de kan gå över till plöjningsfritt och tjäna några extra slantar på det så vinner alla parter på det.

På bara två år har Enerson sett programmet fördubblas till att omfatta runt 2 500 bönder och 1,5 miljoner hektar i 26 delstater. Men trots att programmet ökat i popularitet medger Enerson att utsläppshandeln har drabbats av vissa barnsjukdomar. Låga priser är ett av dem. På bara ett år har priset för ett ton koldioxid nästan halverats, från närmare 30 kronor förra sommaren till runt 10 kronor i slutet av förra året. Sedan dess har priset återhämtat sig men det bleknar ändå i jämförelse med de närmare 200 kronor per ton som bjuds på Chicagos systerbörs i Europa. Problemet är USA inte har visat speciellt stort intresse för att skriva på Kyoto-avtalet eller reglera utsläppen av växthusgaser med något annat än frivilliga metoder, så det finns ingen press på företagen att köpa utsläppsrätter.

- Jag tror att handelns framtid beror på vilken riktning USA bestämmer sig för att gå i. Om vi skriver på ett internationellt avtal som begränsar våra koldioxidutsläpp så tror jag att priserna skulle gå upp och det skulle vara till fördel för amerikanska bönder. Och jag tror att USA kommer att införa någon form av obligatorisk begränsning av växthusgasutsläpp inom de närmsta fem åren, säger Enerson.

Majsodlaren Leader håller med om att programmet är bra men att priset på koldioxid inte är tillräckligt högt för att övertyga alla växtodlare om att minimera sin jordbearbetning eller ändra sina betesmetoder. Särskilt inte med tanke på att efterfrågan på majsbaserad etanol har drivit upp spannmålspriserna till rekordhöga nivåer det senaste året.

- Vi bönder kan ha svårt för förändring och en del har ingen lust att lära sig hur man odlar plöjningsfritt. Andra vill inte ta risken att det inte skulle fungera för dem. Men jag förstår inte varför en del är oroliga för att det skulle påverka skördarna, min produktion går upp varje år.

Förra året fick Leader en check på 12 500 kronor för sina koldioxidkontrakt. Han kallar det en extra julklapp men menar att den viktigaste aspekten av programmet ändå är att amerikanska bönder blir medvetna om den globala uppvärmningen och hur den kan påverka jordbruket i framtiden.

- Vi kan inte bara tänka på vår generation, vi måste börja tänka på våra barn och barnbarn. Jag har tillräckligt mycket kunskap för att inse att vi inte bara kan stoppa huvudet i sanden och tro att ingenting kommer att hända. Jag känner att jag har gjort vad jag kan för att minska mina utsläpp. Men det är klart, man kan alltid göra mer.

En efter en sätter kvinnorna ner sina påsar utmed väggen i bibliotekets källarlokal. Vi har alla köpt ungefär samma saker: Solskyddskräm, läppbalsam, ögondroppar, halstabletter och våtservetter. Kortlekar, rakblad, CD-skivor, tidningar, sudoku-böcker och pennor. Godis, förstås, förutom choklad, som skulle smälta direkt i ökenhettan. Soldaterna vill helst ha klubbor och karameller som är individuellt inslagna, så att de kan slänga dem till barnen när de patrullerar gatorna i Bagdad.

Mejlet med önskelistan från ”our boys overseas” hade skickats ut till alla medlemmar i vår välgörenhetsorganisation för någon vecka sedan. Samma dag dödades 152 personer i två bilbombsattacker i Tal Afar, och ytterligare 45 strök med i påföljande hämndaktioner. I en annan artikel rapporterade AP att 3 260 amerikanska soldater har dött sedan Irakkrigets början. Jag hade knappt orkat skumma artiklarna. Det kändes som om jag hade läst dem hundra gånger förut. Platserna var visserligen nya och dödstalen lite annorlunda, annars var det en helt vanlig dag i Irak.

- Hur är det med Dane? frågar en av kvinnorna med sympati i rösten.

Frågan riktar sig till Valerie Dunham, en ensamstående tvåbarnsmamma vars son skickades till Bagdad för två månader sedan. Hon lyser upp och berättar att hon pratade med honom för några dagar sedan och att allt varit lugnt hittills.

- Förra veckan fick han ett paket med ett dussin kakburkar från sin mormor. Gissa om han var populär hos de andra grabbarna efter det! berättar hon.

Kvinnorna skrattar lättat och börjar diskutera hur paketen ska levereras till soldaterna. Vi bestämmer att Valerie ska skicka alltihop till sin son, som i sin tur får dela med sig till sina kamrater.

Kvinnorna omkring mig har varit med förut – deras fäder, makar, bröder och grannar stred i andra världskriget, Korea och Vietnam. Men för mig är det en helt ny upplevelse att förbereda paket till soldater i krigszonen. Det känns liksom lite 1940-tal, fast utan mörkläggning och ransoneringskuponger. Att jämföra det vi gör idag med det som folk gick igenom under andra världskriget faller förstås på sin egen orimlighet. I dagens USA är krig något som utspelar sig på TV, långt från hemlandets kuster. Varje kväll levererar nyhetsprogrammen en standarddos av ond, bråd död i Irak, men annars är det inte mycket i vardagen som skvallrar om att vi är involverade i en väpnad konflikt. Det är inget som diskuteras vid middagsbordet. Det är inte något som kräver speciellt mycket engagemang eller uppoffringar av allmänheten. Och så länge förlusterna hålls på en relativt låg nivå är det inte många som känner sig manade att protestera. Livet rullar på som vanligt, förutom för de som har nära och kära i Irak.

Valerie ser lite generad ut när hon förklarar att inte heller hon hade funderat speciellt mycket på kriget förrän det stod klart att Dane skulle skickas till Irak för ett års aktiv militärtjänstgöring. Det var ju så långt borta, så svårgripbart.

- När han tog värvning visste jag att risken var stor att han skulle få åka till Afghanistan eller Irak och jag var väl inte överförtjust i hans beslut. När jag fick reda på att det blev Irak så grät jag i två veckor, sedan insåg jag att jag inte kunde fortsätta gråta i ett helt år.

Nu tröstar hon sig med att Dane gör det han verkligen ville göra. Inte för att han drivs av patriotiska förtecken eller brinner för ockupationen av Irak. Nej, Dane tog värvning för att han behövde disciplinen som bara armén kan lära honom. Sedan han åkte ser Valerie på nyheterna med helt andra ögon. Varje gång hon hör talas om amerikanska förluster går hennes tankar direkt till familjerna – de som betalar det ultimata priset för invasionen, fjärran från skrivbordssoldaterna i Washington, D.C.

- Om vår frihet verkligen står på spel så tycker jag att det är värt den uppoffringen. Men vi måste fråga oss själva om vi verkligen är i fara, och i det här fallet verkar det inte som att vi fick rätt information.

När mötet är över samlar Valerie ihop påsarna med varor till soldaterna. Hon ska ta hem dem och paketera om dem innan hon skickar dem till Danes kompani. Innan hon går frågar jag henne vad hon tror om USA:s chanser i Irak. Hon tvekar en sekund och säger sedan:

- Innan Dane åkte till Irak sa han till mig att han inte tror att vi kan vinna det här kriget. Inte för att vi inte har tillräckligt med styrkor eller vapen, utan för att vi inte strider mot en annan stat. Det finns helt enkelt ingen som kan kapitulera.

USA har mött en sådan fiende förut, i ett annat krig, i en annan tid. Men det kollektiva minnet av Vietnam är så laddat att det än idag är få som vågar göra jämförelsen offentligt, trots att det är många som ser parallellerna. Skillnaden den här gången är att ingen lägger skulden för den misslyckade invasionen på soldaterna. Medan Dane genomsöker hus efter hus i Bagdad, i jakt på en osynlig fiende, är det många i Valeries församling som ber för att han ska återvända välbehållen när hans tjänstgöringstid går ut.

Tio månader kvar. Valerie har redan börjat nedräkningen.

Linda McGurk är från Dalsjöfors men bor och arbetar nu som frilansjournalist i delstaten Indiana, USA.

Jag ser dem på flygplatsen i Bangkok där de sitter och väntar på planet till Phuket. Han, en plufsig, medelålders västerlänning med begynnande flint och läderaktig hy. Hon, en 20-någonting thailändska med högklackade skor och armar smala som fågelben. Hon smeker honom lekfullt på den håriga underarmen och han betraktar henne med ögon som vattnas av åtrå. I Thailand kan man inte gå hundra meter utan att se dem, sexköparna och de prostituerade som har gjort landet till en attraktiv destination för de som är ute efter mer än sol och bad på sin semester.

Det är ett missförstånd att det var västerlänningar eller kineser som institutionaliserade prostitutionen i Thailand, i själva verket har det länge varit ett etablerat fenomen i det thailändska samhället. Men det var först under vietnamkriget, då amerikanska soldater kom till landet för att ”vila upp sig”, som landet på allvar blev ett paradis för utländska sexköpare. Idag är sexturismen en mångmiljardindustri och i Thailand är allt till salu till rätt pris. Här bär sexköparna inte heller på något socialt stigma. Samma svenska män som öppet spankulerar runt på stränderna i Pattaya och Phuket med en thailändsk barflicka i handen skulle inte gärna erkänna att de köpt sex av en hora på Malmskillnadsgatan.

Jag åker ner till Patpong, Bangkoks red light district. Här handlar turister inte bara fejkade Rolex-klockor och Adidas-tröjor på nattbasaren. I go-go-barerna handlar man människor till vrakpriser. Varje bar ser ungefär likadan ut; ett dussintal tjejer i svarta spetsunderkläder trängs på en upphöjd scen där de likgiltigt gungar höfterna till technomusiken och emellanåt juckar lite uttråkat mot en kromad stång. Männen vid borden smuttar på sina drinkar medan de betraktar dansen och bestämmer sig för vem de vill ha. Nummerskyltarna som är fastsatta på tjejernas behåar underlättar beställningen. Nummer 49, 25 och 13 har fullt upp med att på improviserad engelska underhålla den bullrige australiern jämte mig.

I Thailand är promiskuitet ett manligt privilegium och kvinnorna på scenen betraktas av samhället i stort som smutsiga och förstörda. Men när tjejerna, som ofta kommer från den fattiga landsbygden i provinserna, hälsar på i hembyn tas de emot som hjältar, enligt Cleo Odzer, en amerikansk antropolog som under flera år bott och studerat prostitution i Bangkok. På landsbygden kan prostitution nämligen vara ett sätt att höja sin egen och sin familjs sociala status. De prostituerade försörjer ofta hela familjen och tack vare deras inkomst kan föräldrarna köpa saker som kylskåp, motorcyklar och till och med ett nytt hus eller en bit mark.

Det låter kanske märkligt men enligt Odzer kan prostitution till och med vara ett sätt för kvinnor i Thailand att bryta sig loss från traditionella könsroller och få mer makt över sina egna liv i ett mansdominerat samhälle. ”De hade mer självständighet och fler möjligheter. De var världsvana…De blev djärva. Efter att ha brutit ett av samhällets tabun vågade de bryta fler…De lärde sig att få tag på det de ville ha. Viktigast av allt var att de hade pengar.”  skriver Odzer i sin bok Patpong Sisters: An American Woman’s View of the Bangkok Sex World.

Odzer har kritiserats av andra akademiker för att ha ett alltför västerländskt perspektiv i sin forskning och för att ha en apologetisk inställning till prostitution. Men Odzer själv säger att glorifiera prostitutionen i Thailand vore att förhärliga institutionerna som ligger bakom den – den utbredda fattigdomen och ojämlikheten mellan män och kvinnor i det thailändska samhället. Under åren som hon tillbringade i Patpong upptäckte Odzer däremot att de prostituerade inte tog på sig rollen som exploaterade offer. Istället visade de sig vara snabbtänkta, intelligenta, företagsamma och fulländade i konsten att dupera västerländska män för att få det de ville ha. Eller som Odzer uttrycker det: ”I många kulturer är prostitution det enda sättet för kvinnor att känna makt över män”.

Av Linda McGurk

Promethea Pythaitha från USA är en ovanlig tjej. Vid fyra års ålder började hon läsa den grekiske filosofen Platon och lära sig matematik. I dag är hon 15 år och är snart klar med sin andra universitetsexamen.

Promethea Olympia Kyrene Pythaitha har just kommit ut från en fysikföreläsning när vi träffas på Montana State University i Bozeman i västra USA. Hennes långa, svarta hår är uppsatt i en hästsvans och hon pratar med lätt grekisk brytning, trots att hon är född och uppväxt i USA. Hon fyller 15 i år och har nästan börjat smälta in bland de andra studenterna. Annat var det när Promethea först började ta avancerade matematikkurser på universitetet vid sju års ålder.

- De andra studenterna stod inte ut med mig och när vi gjorde grupparbeten var det ingen som ville jobba med mig. ”Vad gör du här? Gå hem och lek med dina Barbie-dockor istället,” var det någon som sa, säger Promethea.

- Jag vet inte om de någonsin kommer att acceptera mig helt och hållet men nu när jag har blivit äldre bryr jag mig inte lika mycket.

Prometheas mamma Georgia Smith berättar att hennes dotter utvecklades tidigt på alla sätt och vis och redan vid fyra års ålder började läsa Platon och lära sig matematik. Den ensamstående Georgia, som invandrat från Grekland i sin ungdom, bodde då i Kalifornien med Promethea och hennes två äldre syskon. Familjen hade just blivit vräkt och bodde periodvis i en bil medan Georgia kämpade för att få ekonomin att gå runt med olika ströjobb. Hon försökte stimulera Prometheas talang så gott hon kunde men insåg att hon behövde professionell hjälp. Men det visade sig att skolsystemet stod handfallet inför en fyraåring med en IQ på 173.

- Hon passade inte in någonstans! Överallt fick vi höra att hon var för smart för att gå i grundskolan och att gymnasieskolorna inte hade resurser för att möta hennes utbildningsbehov, säger Georgia.

Istället blev hon tipsad om distanskurser i matematik för överintelligenta barn på Stanford University och skrev in Promethea när hon var fem år gammal.

När familjen så småningom flyttade till delstaten Montana tilläts Promethea skriva in sig som student på Montana State University.

- Det var som att öppna dörren till paradiset, säger hon och ler.

Det är extremt ovanligt att ett så litet barn släpps in på ett universitet men en matematikprofessor som själv hade en exceptionellt begåvad dotter tog henne under sina vingar. Hon presterade toppbetyg direkt.

Promethea tog sin kandidatexamen i matematik när hon var 13 år, som yngsta student på Montana State University någonsin och bland de yngsta i landet. Snart kommer hon att slutföra en kandidatexamen i kemi och hon satsar på att skaffa fyra eller fem examina innan hon fortsätter med forskningsutbildning. Pengar, eller snarare bristen på pengar, verkar vara det enda som skulle kunna sätta käppar i hjulet. I USA betalar studenterna en terminsavgift till universiteten och Promethea har redan missat två terminer för att hennes mamma inte hade råd att betala. På grund av sin låga ålder var hon automatiskt diskvalificerad för de flesta stipendier som universitetet erbjöd och på grund av barnarbeteslagarna får hon inte arbeta för sin egen försörjning.

- Jag kände mig nästan diskriminerad för att jag är begåvad, säger Promethea upprört.

Men så förra året fick hon hjälp av en anonym donator och efter att hon skrivit ett brev till Montanas högsta politiker gick universitetet med på att undanta henne från terminsavgiften tills hon fyller 16 år, eftersom skolgången för vanliga barn är gratis tills de går ut gymnasiet.

Promethea pratar rappt och bestämt om det som engagerar henne och det går inte att ta fel på den brinnande idealismen. Ibland tränger ett tonårigt fniss igenom hennes allvarliga yttre men när hon berättar om sina fritidsintressen är det en brådmogen ung kvinna som talar. Medan jämnåriga tjejer har börjat upptäcka smink, killar och skolfester, pratar Promethea hellre om sin passion för att spela piano och att läsa grekiska tragedier och filosofer som Sokrates och Homeros.

På grund av sitt tidiga inträde i vuxenvärlden har hon blivit både utfryst och retad av andra barn och det har gjort henne mer reserverad.

- I ärlighetens namn har jag inga vänner, framförallt på grund av min tidiga utveckling. Men jag har inte ont av det. Min mamma är min bästa vän och hon har gett min själ all näring den behöver, säger hon.

Promethea verkar ha accepterat att hon varken kan relatera till ungdomar i hennes egen ålder eller de andra studenterna på universitetet.

- Jag vet inte om jag någonsin kommer att passa in och det kanske inte ens spelar någon roll. Kanske när jag är 30…

Promethea säger att hon inte bryr sig om vad folk tycker om henne eller vad de förväntar sig på grund av hennes fantastiska bedrifter.

- Däremot har jag höga förväntningar på mig själv, framförallt när det gäller mitt eget uppträdande. Jag strävar efter att äga de egenskaper som jag vill se i alla människor, nämligen en känsla för rättvisa och en genuin respekt för allt och alla. Folk får tycka vad de vill men det är bara jag som kan sätta mål för mig själv, precis som det bara är jag som bär ansvaret för min själ, mina handlingar och mitt liv.

Prometheas ovanliga historia har fått gehör såväl lokalt som internationellt och nyligen kom ett filmteam ända från Japan för att intervjua henne för en dokumentär om unga genier. Men Promethea ger inte mycket för titlar och hittills har hon tagit uppmärksamheten med ro. Hon pratar hellre om vad hon vill göra med sina kunskaper än om hur det känns att kallas ett underbarn.

- Vi föds alla med olika talanger och vi har ett ansvar att använda dem på rätt sätt. Det finns alldeles för många vetenskapsmän som använder sin talang till att skapa saker som är oetiska och förstör för andra, som till exempel atombomben, säger hon.

Själv säger Promethea att hon ända sedan småbarnsåldern har legat vaken om nätterna och oroat sig över jordens framtid. Att hon redan som liten kände rädsla och sorg över saker som vanliga barn inte ens var medvetna om kunde ibland vara jobbigt men hon skulle ändå inte vilja byta. Hon ser det istället som sin uppgift att använda sin speciella förmåga till att bekämpa orättvisor, försvara de mänskliga rättigheterna och tjäna de fattiga. Innan Promethea måste ge sig av till nästa föreläsning bränner hon av en önskelista på alla problem hon vill försöka lösa.

- Det finns så många sjukdomar som cancer och AIDS…Och växthuseffekten som hotar jordens stabilitet. Jag kan räkna upp hur många problem som helst. Därför vill jag göra allt jag kan för att rädda den här planeten, inte bara vår egen art utan allt och alla som lever här.

Bland den bibeltrogna amerikanska högern finns nämligen en uttalad oro för att julen som kristen högtid är hotad av ökad pluralism och politiskt korrekta ateister. För att understryka hur allvarligt läget är och för att mobilisera de evangelistiska stödtrupperna använder kritikerna metaforer som närmast för tankarna till amerikanska krigsoperationer i Bagdad och Kabul. Den konservative TV-personligheten Bill O’Reilly är en av de kommentatorer som menar att det pågår ett “krig mot julen” och att kristna julfirare är “under belägring” och “under attack” i sitt eget hemland. Inte den typen av attack som involverar Molotov-cocktails och handgranater, utan subtila förändringar i samhället som upplevs hota den kristna majoritetens traditioner, däribland julen.

Gemene man verkar i och för sig inte se några tecken på att julfirandet skulle sväva i fara. Julskyltningen började som vanligt för tidigt. Kolkraftsverken går på högvarv för att hålla igång miljoner blinkande ljusslingor och upplysta trädgårdstomtar. Och julhandeln kommer förmodligen att slå rekord i år igen. Så i brist på synliga bevis för det upplevda hotet mot julen har evangelisterna beordrat moteld mot affärer och institutioner som i sina annonser använder sig av det religiöst neutrala – och om man så vill politiskt korrekta – “Glad Helg,” istället för “God Jul.” Wal-Mart, världens största detaljhandelskedja, och flera andra butiker har redan blivit svartlistade och hårt kritiserade för att ha gett efter för en ”dold ateistisk agenda.”

Men till och med det gudsdyrkande Vita huset valde i år ett generiskt “Glad Helg” på korten som nyligen skickades ut till drygt en miljon av presidentens vänner och supportrar. För att inte stöta sig med judar, muslimer och andra potentiella väljare som inte är kristna valde presidentparet även ett religiöst neutralt motiv; sina husdjur lekandes i snön framför Vita huset. Att paret Bush hade inkluderat en psalm från Gamla Testamentet på kortet räckte inte för att blidka de evangelistiska opinionsbildarna, som högljutt markerade sin besvikelse över att kortet inte hade någon bild på Jesusbarnet.

Trots att den kristna högern just nu uppmanar till bojkott av vissa butiker för att de vägrar använda hälsningen ”God Jul” är de plågsamt medvetna om att julhelgen numera står och faller med kommersen. Vill man ha Jesusbarnet till jul får man ta Xboxen på köpet. Evangelisterna och detaljhandeln har också mest att förlora om julens betydelse mot all förmodan skulle minska. Gilla det eller inte, men om inte berättelserna i Nya Testamentet

är tillräckliga för att hålla intresset uppe för julfirandet i framtiden så kan evangelisterna alltid trösta sig med att detaljhandeln garanterat kommer att se till att traditionen förs vidare.

Av Linda McGurk