En efter en sätter kvinnorna ner sina påsar utmed väggen i bibliotekets källarlokal. Vi har alla köpt ungefär samma saker: Solskyddskräm, läppbalsam, ögondroppar, halstabletter och våtservetter. Kortlekar, rakblad, CD-skivor, tidningar, sudoku-böcker och pennor. Godis, förstås, förutom choklad, som skulle smälta direkt i ökenhettan. Soldaterna vill helst ha klubbor och karameller som är individuellt inslagna, så att de kan slänga dem till barnen när de patrullerar gatorna i Bagdad.
Mejlet med önskelistan från ”our boys overseas” hade skickats ut till alla medlemmar i vår välgörenhetsorganisation för någon vecka sedan. Samma dag dödades 152 personer i två bilbombsattacker i Tal Afar, och ytterligare 45 strök med i påföljande hämndaktioner. I en annan artikel rapporterade AP att 3 260 amerikanska soldater har dött sedan Irakkrigets början. Jag hade knappt orkat skumma artiklarna. Det kändes som om jag hade läst dem hundra gånger förut. Platserna var visserligen nya och dödstalen lite annorlunda, annars var det en helt vanlig dag i Irak.
– Hur är det med Dane? frågar en av kvinnorna med sympati i rösten.
Frågan riktar sig till Valerie Dunham, en ensamstående tvåbarnsmamma vars son skickades till Bagdad för två månader sedan. Hon lyser upp och berättar att hon pratade med honom för några dagar sedan och att allt varit lugnt hittills.
– Förra veckan fick han ett paket med ett dussin kakburkar från sin mormor. Gissa om han var populär hos de andra grabbarna efter det! berättar hon.
Kvinnorna skrattar lättat och börjar diskutera hur paketen ska levereras till soldaterna. Vi bestämmer att Valerie ska skicka alltihop till sin son, som i sin tur får dela med sig till sina kamrater.
Kvinnorna omkring mig har varit med förut – deras fäder, makar, bröder och grannar stred i andra världskriget, Korea och Vietnam. Men för mig är det en helt ny upplevelse att förbereda paket till soldater i krigszonen. Det känns liksom lite 1940-tal, fast utan mörkläggning och ransoneringskuponger. Att jämföra det vi gör idag med det som folk gick igenom under andra världskriget faller förstås på sin egen orimlighet. I dagens USA är krig något som utspelar sig på TV, långt från hemlandets kuster. Varje kväll levererar nyhetsprogrammen en standarddos av ond, bråd död i Irak, men annars är det inte mycket i vardagen som skvallrar om att vi är involverade i en väpnad konflikt. Det är inget som diskuteras vid middagsbordet. Det är inte något som kräver speciellt mycket engagemang eller uppoffringar av allmänheten. Och så länge förlusterna hålls på en relativt låg nivå är det inte många som känner sig manade att protestera. Livet rullar på som vanligt, förutom för de som har nära och kära i Irak.
Valerie ser lite generad ut när hon förklarar att inte heller hon hade funderat speciellt mycket på kriget förrän det stod klart att Dane skulle skickas till Irak för ett års aktiv militärtjänstgöring. Det var ju så långt borta, så svårgripbart.
– När han tog värvning visste jag att risken var stor att han skulle få åka till Afghanistan eller Irak och jag var väl inte överförtjust i hans beslut. När jag fick reda på att det blev Irak så grät jag i två veckor, sedan insåg jag att jag inte kunde fortsätta gråta i ett helt år.
Nu tröstar hon sig med att Dane gör det han verkligen ville göra. Inte för att han drivs av patriotiska förtecken eller brinner för ockupationen av Irak. Nej, Dane tog värvning för att han behövde disciplinen som bara armén kan lära honom. Sedan han åkte ser Valerie på nyheterna med helt andra ögon. Varje gång hon hör talas om amerikanska förluster går hennes tankar direkt till familjerna – de som betalar det ultimata priset för invasionen, fjärran från skrivbordssoldaterna i Washington, D.C.
– Om vår frihet verkligen står på spel så tycker jag att det är värt den uppoffringen. Men vi måste fråga oss själva om vi verkligen är i fara, och i det här fallet verkar det inte som att vi fick rätt information.
När mötet är över samlar Valerie ihop påsarna med varor till soldaterna. Hon ska ta hem dem och paketera om dem innan hon skickar dem till Danes kompani. Innan hon går frågar jag henne vad hon tror om USA:s chanser i Irak. Hon tvekar en sekund och säger sedan:
– Innan Dane åkte till Irak sa han till mig att han inte tror att vi kan vinna det här kriget. Inte för att vi inte har tillräckligt med styrkor eller vapen, utan för att vi inte strider mot en annan stat. Det finns helt enkelt ingen som kan kapitulera.
USA har mött en sådan fiende förut, i ett annat krig, i en annan tid. Men det kollektiva minnet av Vietnam är så laddat att det än idag är få som vågar göra jämförelsen offentligt, trots att det är många som ser parallellerna. Skillnaden den här gången är att ingen lägger skulden för den misslyckade invasionen på soldaterna. Medan Dane genomsöker hus efter hus i Bagdad, i jakt på en osynlig fiende, är det många i Valeries församling som ber för att han ska återvända välbehållen när hans tjänstgöringstid går ut.
Tio månader kvar. Valerie har redan börjat nedräkningen.
Linda McGurk är från Dalsjöfors men bor och arbetar nu som frilansjournalist i delstaten Indiana, USA.
