Drygt två veckor kvar till presidentvalet och Obama håller den amerikanska drömmen vid liv
Text och foto av Linda McGurk
Det är dagen efter den andra tv-sända debatten mellan John McCain och Barack Obama, och parkeringsplatsen vid Indianapolis största mässområde börjar systematiskt fyllas av Prius-bilar och illegala gatuförsäljare. Nyheten att Obama ska göra sitt sjätte kampanjstopp i delstaten Indiana sedan primärvalet i maj har spritts snabbt och nu ringlar två kvarterslånga köer genom marknadsplatsens asfalterade huvudstråk. En del är trogna fans med fraser som ”History in the making” och ”In Obama we trust” tryckta på t-shirtar jämte närmast helgonlika bilder på Obama. Andra är nyfikna väljare som inte har bestämt sig för hur de ska rösta i november. Men en sak har vi gemensamt: Vi är här för att med alla våra sinnen uppleva mannen som kanske kommer att bli USA:s näste president.
Obama är känd för sina politiska massmöten och vid det här laget är hans kampanjmaskineri ett under av effektivitet. Säkerhetskontrollen är rigorös men betydligt snabbare än på en genomsnittlig amerikansk flygplats, och en armé av frivilligarbetare ser till att allt går smidigt till när vi fyller läktarna framför den tillfälligt uppbyggda utomhusscenen där Obama ska tala. Varken det ljumma duggregnet som faller från molniga skyar eller det faktum att New York-börsen rasade fem procent dagen innan verkar göra mycket för att dämpa känslan av folkfest. Lukten av optimism och ostindränkta nachos ligger i luften.
– Han är karismatisk, ja rentav elektrisk. Och han kan relatera till folk som inte växte upp med silversked i munnen, säger Kassi, en mammaledig kosmetolog som spänt väntar på att få se Obama live för första gången.
Medan lokala politiker värmer upp publiken med Obamas välkända slogans spejar krypskyttar ut över folkmassan från taken av flera strategiskt uplacerade skåpbilar. Så plötsligt rullar en konvoj av två stadsjeepar, flera polisbilar och två bussar fulla av journalister in på den leriga galoppbanan bakom scenen, och publiken bryter ut i ett kollektivt vrål. The King has landed.
Det är först nu, när 12,000 personer hetsigt stampar i läktargolvet likt en skenande hjord bisonoxar, som jag till fullo börjar förstå styrkan i Obamas popularitet. När han sedan gör sin minutiöst koreograferade rockstjärne-entré vill jublet aldrig ta slut. Det är, som Kassi uttryckte det, elektriskt.
Personkulten kring Obama föddes ur framträdanden som dessa. Det är när han står på en scen inför masspublik som hans presidentlika framtoning och förmåga att trollbinda åhörarna med sitt bländande språk får fritt spelrum. Jämförelserna med John F. Kennedy och Martin Luther King börjar kännas lite slitna men det är inte svårt att se att Obama har samma effekt på unga amerikaner idag som Kennedy och King hade på deras föräldrar på 60-talet. Nu som då söker de sig till symboler för hopp i tider då samhället står inför oanade utmaningar och osäkerhet.
– Jag är här idag för att säga till er att det kommer att bli bättre tider, säger Obama självsäkert. Jag vet att det är tufft just nu och att ni är oroliga. Men det här är inte rätt tillfälle att känna fruktan och panik. Det här är en tid för beslutsamhet och tillförlitligt ledarskap. Därför kandiderar jag till president av Förenta Staterna.
Det är precis den här retoriken publiken har väntat på och har kommit att förvänta sig av Barack Obama. Och det funkar varje gång. Obama har inte stått på scenen mer än några minuter förrän tusentals supportrar reser sig och taktfast börjar mässa hans namn medan de vevar nävarna i luften. Demokraterna brukar traditionellt inte vara särskilt populära bland USA:s mest religiösa grupper men det här är så nära ett väckelsemöte man kan komma.
McCain och andra politiska motståndare har försökt göra Obamas något bombastiska framtoning till en belastning. I en av McCains mest omtalade reklamsnuttar anklagar han Obama för att ha ett Messias-komplex. ”Det sägs att år 2008 kommer världen att välsignas. De kallar honom ’den utvalde’” säger filmens sarkastiska speakerröst till tonerna av gospelmusik och taktfast klappande händer, medan bilder av Obama ståendes inför en jättepublik flimrar förbi. I en annan reklamsnutt hånas Obama för att vara ”den störste kändisen i världen” och jämförs med skandalbrudarna Paris Hilton och Britney Spears.
McCains reklamfilmer fick inte den väntade effekten och den spydiga tonen fick honom bara att framstå som bitter och frustrerad över Obamas framgång. Men visst ligger det en sanning i att Obamas massmöten är en välregisserad show – allt ifrån de officiella kampanjskyltarna som valarbetare placerar ut i publiken bakom podiet för att ge bra tv-bilder, till den gigantiska amerikanska flaggan som hänger från en lyftkran i bakgrunden. För att inte nämna de populistiska vallöftena som driver publiken till extas när Obama skickligt och engagerande levererar dem från sin teleprompter.
– Vi ska tillverka bränslesnåla bilar här i USA i stället för i Japan och Korea. Stålfabrikerna som har stängt här i Mellanvästern ska öppna igen och producera vindkraftverk och solfångare. Vi ska investera i utbildning och rekrytera en armé av nya lärare, och vi ska höja deras löner. Vi ska se till att alla har råd med sjukvård och att skicka sina barn till college. Vi ska kämpa mot korruptionen i Washington och på Wall Street. Och vi ska se till att vi har ekonomisk tillväxt som ger varje amerikan en chans att uppleva den amerikanska drömmen.
Amen.
Förutom en vag formulering om att ”det kommer att bli tufft” och att ”vi alla kommer att tvingas till uppoffringar” utvecklar inte Obama hur han ska betala för sina ambitiösa planer samtidigt som han utlovar skattesänkningar till 95 procent av alla amerikaner. Men det spelar ingen roll. För supportrarna är han mannen som kan dela på fem brödlimpor och två fiskar och få dem att räcka till hela USA:s befolkning. Det hoppfulla budskapet tröstar i tider av ekonomiska umbäranden, säger Kassi.
– Vi är som små barn som är utsvultna på uppmärksamhet. Vi vill bara att någon ska lyfta upp oss i famnen och säga att allt kommer att ordna sig.
Innan han lämnar scenen och jäktar iväg till nästa framträdande upprepar Obama sin övertygelse om att vi kommer att ta oss ur den ekonomiska krisen och att ”vi kan göra även nästa århundrade till ett amerikanskt århundrade”.
– Jag förstår att ni är trötta på politiker. Men jag ber er att tro på er själva och på varandra, och på den framtid som vi kan bygga tillsammans. För tillsammans kan vi inte misslyckas.
När jag står där med gåshud på armarna bland tusentals rusiga supportrar vet jag att jag inte längre är en objektiv observatör, om jag nu någon gång hade varit det. Jag har blivit en av dem som så gärna vill tro på Obama och hans löfte att våra bästa dagar fortfarande ligger framför oss.
Förväntningarna kunde knappast ha varit högre om Obama vinner valet i november och för anhängarna som höjt honom till helgonstatus är risken stor att han inte kommer att leva upp till hajpen. Men kanske är det bättre att hoppas och bli besviken än att aldrig ha hoppats överhuvudtaget.
Linda McGurk kommer ursprungligen från Dalsjöfors men bor och arbetar numera i delstaten Indiana, USA. Hon rapporterar för BT från det amerikanska presidentvalet.
